Fick dåligt samvete för att jag varit så glad medan hon tog sitt sista andetag och hennes hjärtat slog sitt sista slag.
Grämer mig över att vi inte fick till den där lunchen vi pratade om sist vi träffades.
Grämer mig även över att jag inte har något relativt nytaget kort på henne, senaste träffen med fotoläge var på hennes bröllop, och det är 8 år sedan...
Varför är jag så dålig på att ta vardagskort på nära och kära?
När jag var i Köpenhamn i våras t.ex. så tog jag en massa kort på döda ting (byggnader, statyer, fontäner, hotellrummet...), inte ett enda ett på mitt ressällskap. Nu hade jag tur att mina medresenärer tagit kort på oss, så jag har bilder på oss allihop, men ändå.
Nu när vi var i Paris ansträngde jag mig verkligen för att ta bilder med personer på, inte bara döda ting och skådespelare, och det lyckades faktiskt.
Det är så lätt att vara efterklok, och det är lika lätt att falla tillbaks i gamla hjulspår igen...