När det var dags att läsa godnatt saga för barnen frågade H om inte jag kunde läsa så att han kunde gå ut och klippa gräsmattan (den hade fortfarande inte blivit klippt p.g.a. alla skurar). Inga problem sa jag och började läsa samtidigt som jag hörde gräsklipparen på utsidan. Sagan tog slut och det var dags för pojkarna att sova. A la sig i sin säng och jag och S la oss i S säng. Jag hör fortfarande gräsklipparen, men nu låter den oroväckande nära. Plötsligt hör jag A ropa i sitt rum "Här är jag pappa, innanför mitt fönster", detta upprepas några gånger. Säger till honom att det är dags att sova och att han ska ligga i sin säng. Sedan hör jag gräsklipparen precis utanför S fönster, och han som är alldeles tokig i gräsklippning stelnar till. Gräsklippning är meningen med livet enligt S, det är det bästa som finns, allt kan omvandlas till en gräsklippare. Där rök den insomningen.
Min karl har alltså gått ut för att klippa gräset under barnens läggning. Börjar han då att klippa gräset i den änden av trädgården som ligger vid sovrummen, så att han klipper där medan jag läser saga? Nä, han börjar i andra änden för att avsluta i den änden sovrummen ligger när det väl är dags för barnen att sova. Suck.
Jag trodde att det som skiljde homo sapiens från andra arter var att homo sapiens har en hjärna som klarar av att tänka logiskt i flera steg. Detta gäller tydligen inte "mitt" exemplar.
Jag har dessutom kommit på att hans curlande inte har att göra med hans syn på barnens bästa (vilket jag har trott är curlandets syfte: att förenkla för barnen), han curlar för sin egen skull, för att han inte kan/vågar/vill ta fighten eller för att han helt enkelt saknar förmågan att tänka logiskt i flera steg (om jag gör så här så leder det till att....)
Ett exempel: Tidigare idag så lovade han A att se på TV när han ätit färdigt medan vi andra fortfarande satt och åt, vilket naturligtvis skulle lett till att S lämnat bordet så fort han hört att TV'n var på. Till saken hör att S ätit väldigt dåligt senaste veckorna, och idag har han faktiskt ätit hyfsat, så att störa hans ätande med TV hade inte varit så lyckat. Nu lyckades jag i alla fall avstyra det hela utan allt för stora protester från A.
Vi har dessutom några regler vid matbordet: man sitter kvar vid matbordet tills man ätit färdigt, i möjligaste mån sitter man kvar och väntar tills alla ätit färdigt. Om någon tar väldigt lång tid på sig att äta klart kan man få gå från bordet och gå till sitt rum och vänta (för att inte störa den/de som fortfarande äter). Detta gäller alla andra dagar, men tydligen inte idag....
Jag hade egentligen tänkt att ägna dagens blogginlägg åt gårdagens 40-års kalas och förmiddagens besök på äventyrsbadet, men mitt sinne är förmörkat av kvällens händelse. Kanske jag överreagerar, kanske jag ställer för höga krav, men någon form av egen tankeförmåga när det gäller familj och barn borde jag väl kunna förvänta mig, eller? Eller ska jag ge upp och börja tänka åt honom, vilket jag verkligen har kämpa med att låta bli?