Livets vägskäl

Jag hatar att stå vid vägskäl, att besluta mig för åt vilket håll jag ska gå. Jag har ett sådant kontrollbehov så det är väldigt lätt att jag fortsätta på samma väg jag redan går istället för att vara modig och prova en annan/ny väg. Jag lever efter devisen "jag vet vad jag har men inte vad jag får" och eftersom jag är nöjd med det jag har så vågar jag inte tro att den nya vägen skulle kunna vara lika bra eller till och med bättre!

Egentligen borde jag leva efter mitt mottot "känn rädslan och våga ändå" för det funkar ju mot ångesten, så det borde ju funka även i andra fall.

Och nej, jag har inte träffat någon ny stor kärlek och jag är inte gravid, det är bara en liten fundering på att söka en ny tjänst internt som jag till och med tror är ett snäpp nedåt i karriären (och i lönekuvertet), men jag har mer och mer börjat funderat på att göra något annat. Jag har ju pysslat med i princip samma sak i över 20 år nu (minus 3 års studieledighet och 2 * ca 9 mån föräldraledighet). Men fortfarande trivs jag och utvecklas. Så där av min tvekan.

Men jag vet ju att det oftast blir bra om jag bara stannar upp och lyssnar inåt, så det är väl bara att sluta älta och börja lyssna.

Fundering

Vad vi än ska hitta på så måste vi locka, muta, hota, gorma, gapa, ignorera, fjäska etc för att få med barnen. Och så är det oavsett vad det gäller, om vi ska åka till dagis, affären eller på kalas, borsta tänderna, bada eller städa. Det händer ytterst sällan att vi bara kan ropa  "Kom nu pojkarna, vi skall åka till X" eller "Dags att bada" och barnen kommer springande och visar intresse för det vi ska göra.

Nej, det är ett ropande, lockande, fjäskande, mutande som allt medan klockan tickar övergår i ilska och frustration med hot.

Det känns som om jag provat allt (beroende på vad det gäller): gå och hämta dem, ignorera dem, vänta ut dem tills de kommer, göra saken utan dem (fast det har jag aldrig verkställt när det gäller att åka iväg någonstans), strunta i att göra det som är sagt m.m. Försöker dock undvika att jaga dem, för det upplevs ju bara som en kul lek.

Och det enda jag egentligen begär är att de ska komma och visa intresse för det som kommer att ske, åtminstone någon gång emellanåt. Säger jag att det är dags att städa, så vill jag se att de börjar plocka upp sina saker inom en rimlig tid, ska vi åka iväg så vill jag att de kommer så att jag kan ge dem ytterkläderna och assistera dem med det som är svårt.

Vad gör vi för fel, eller är det bara en av alla dessa faser som man ska igenom?

Huslig

Idag har jag gjort något jag aldrig gjort förut, jag har gjort en soppa som inte var baserad på halv- eller helfabrikat!

Jag hade en påse grönkål kvar i frysen som inte gick åt i julas, så jag har gjort en grönkålssoppa med äggklyftor och stekt korv till. Och det var inte mycket svårare än halv- och helfabrikaten, tog kanske lite längre tid, men vad spelade det för roll.

Och båda pojkarna sa att det var jätte gott, och jag kan bara hålla med!

En förorts lantis i stora staden

Var på EU konferens i de centrala delarna av den stora staden idag. Hade samåkt in till staden med sambon, för han jobbar relativt nära platsen där konferensen skulle vara och om jag åkt buss in till staden hade jag fått åka vid samma tid som H åkte till jobbet, och då kunde jag ju lika gärna åka med honom.

Skulle åka spårvagn en (1) hållplats, från sambons jobb till centralstationen. Men den här förortsbon är väldigt sällan inne i den stora staden nu för tiden, och åker kommunalt i de centrala delarna av staden ännu mer sällan, så jag hoppar på fel vagn. Nu var det ingen större fara för jag var ute i god tid så det var bara att stiga av vagnen vid en senare hållplats och hoppa på rätt vagn istället. Men jag tyckte det var fruktansvärt pinsamt. Har bott i eller i närheten av den stora staden hela mitt liv, så jag tycker nog att jag borde klara detta relativt enkla uppdrag. Det räcker med att jag redan har problem med det nya biljettsystemet....

Konferensen var bra och givande och maten god. Och lillemans temp var 36.6 i morse så vi behövde inte ha någon VAB diskussion över huvud taget.

Trött

En mamma är i mitt fall en mamma med kort stubin, är mamman dessutom trött kombineras den korta stubinen med extremt lite tålamod. Sammanfattningsvis: mamma är inte så rolig att ha att göra med just nu.

Lägg till detta en potentiell febrig S, en EU-konferens dag för mamman i morgon, ett internbesök från Finland för pappan (och mamman sa till om konferensen i god tid just för att undvika den här typen av jobb/VAB-konflikter).

Mamman har god lust att gå och dra täcket över huvudet, men då blir det svårt att läsa klart senaste numret av mama och börja på senaste numret av Agent X9.

Akuten nästa

I fredags efter dagis trillade A ur en kundvagn, rätt ner i det klinkers belagda betonggolvet. Han var ganska påverkad (extremt trött) men vi hittade ingen bula och pupillerna reagerade normalt. Vi ringde sjukvårdsrådgivningen och de tyckte vi skulle åka in till barn-akuten, mycket beroende på fallets höjd och materialet på golvet. Sagt och gjort. Fixade barnvakt med övernattning till S (för det här kunde ta tid insåg vi), packa väskorna och så åkte vi iväg.

Checkade in på parkeringen 18:50 och då kräktes A. Då kändes det jätte bra att vi redan var på plats. Kom in i väntrummet, fick sitta en liten stund, pratade med inskrivningssköterskan, fick sitta en stund till, fick träffa en sjuksköterska som kollade pupillerna och blodtrycket. Blev hänvisade till ett annat väntrum och där skulle vi även ge honom saft för att se att han fick behålla den. Nu började A piggna till. Han hade bl.a. kommenterat att blodtrycksmätare det hade han minsann hemma, han gungade på gunghäst, relativt vilt efter omständigheterna. Sköterskan kom tillbaks och kollade hur det gick med saften, vilken han tyvärr inte var så intresserad av, men tillslut hade han fått i sig glaset. Kom in till läkaren som pratade med A och med oss, kollade pupillerna och bad A göra några balansövningar: stå och blunda, gå balansgång på en mattskarv och klämma runt läkarens fingrar, vilket han klarade galant.

Läkaren tyckte att han piggnat till såpass bra, så vi fick åka hem igen, till A's stora lättnad, och skulle han bli sämre igen fick vi komma tillbaks. A fick stränga order från läkaren att inte spela dator- eller TV-spel de närmaste dagarna. Och med den förmaningen checkade vi ut från parkeringen kl. 20:33. Måste säga att jag var förvånad, 1,5 h på barn-akuten en fredagskväll, jag hade räknat med 8-9 h. Antingen hade vi tur, eller så hade vi en högre prioritet än jag trodde.

Även under lördagen var han lite påverkad och kräktes några gånger. Vi hittade även en bula strax bakom örat och inte i bakhuvudet där vi letade i på fredagen. I söndags förmiddag var jag tveksam hur vi skulle göra med dagis på måndagen, men på söndag kvällen insåg vi att han var sitt vanliga jag, så han skulle inte vara lugnare hemma än på dagis. Och det har gått bra i dag, så förhoppningsvis är faran över för denna gång.

Både brandkårsutryckning och akuten på en och samma vecka, tack och lov att jag inte hade polis-behov oxå, det hade blivit för mycket!

Nära ögat

Har ingen lust att blogga för närvarande, eller rättare sagt, tycker inte jag har något att blogga om, här händer inte så mycket förutom den grå vardagen.

Men igår då jag satt hemma i köket hos min Englandsboende väninnas mamma och fikade med min väninna som är på Sverigebesök, så frågade hon om jag hörde något pipande ljud, och det gjorde jag. Vi började leta efter källan och efter en stund öppnade hon ytterdörren och konstaterade att ljudet kom utifrån så det var väl antagligen ett bil-larm. Efter ytterligare en stund tyckte jag att pipandet intensifierats så jag undrade om det inte kunde vara ett brandlarm eller en brandvarnare (skyddsombudet gick igång), så jag gick och öppnade ytterdörren igen, och mycket riktigt, det brann i köksfläkten hos närmsta grannen (vägg i vägg). Så vi gick i igen, jag tog på mig ytterkläder, släckte värmeljusen på köksbordet och tog mitt godis som jag just fått (polo!), min väninna leta reda på sin handväska (passet) och så gick vi ut. Jag och en annan kille gick upp på andra våningen i huset (totalt 10 lägenheter, 5 i varje plan) för att säga till de boende där att det brinner i en av lägenheterna på bottenvåningen så de kunde utrymma.

Sen kom en av de längsta väntetider jag upplevt. Att stå där utanför huset och titta på lågorna i det brinnande köket och bara vänta på att barndkåren skulle komma, det kändes som en hel evighet (det var för sent att försöka släcka). Och när de väl dök upp så hittade de inte fram och branden blev bara mer och mer intensiv och till slut kom det ett "poff" och köksfönstret sprack. Jag har fått en del utbildning inom brf (brandfarligvara) i och med mitt skyddsombuduppdrag, så jag visste att snart blir förloppet explositionsartat, men tack och lov så hann brandkåren fram, och när de väl var på plats fick de allt under kontroll ganska snabbt i mina ögon.

Facit blev att ingen blev skadad, den lägenheten det brunnit i går inte att bo i, men de andra lägenheterna klarade sig med smärre rökskador (min väninnas mammas lägenhet var luktfri i morse). Orsaken då? En spisplatta man glömt stänga av...... Och min väninna var glad att jag släkte ljusen innan vi gick ut, det hade blivit lite pinsamt annars då brandmännen gick in lägenheten för att kolla läget, om de hade hittat tre brinnande värmeljus på bordet....

Och min kollegas lille prematurbarn E har gått upp till 750 g, det är en viktökning på 50%!

Lite ditt och datt och prematurfödslar

I morse var det inga problem att få upp A, det snöade! Tyvärr håller det redan på att töa bort, det är mer slask än snö.

En kollega fick sitt andra barn den 23/12 i v. 22. Den lille vägde 500 g och en vecka senare hade han gått upp 100 g. Familjen mår under omständigheterna bra, men det är andra gången de går igenom detta, även första barnet kom extremt tidigt och har en del men efter sin tidiga ankomst till världen. Orsaken till de tidiga födslarna är strul med näringstillförseln. Denna gång beslöt läkarna att plocka ut barnet, för det hade större chans utanför magen än i (vet inte hur det var förra gången). Mina tankar är hos dem.

Och vi fick röjt i S rum, och har även hunnit med en tur till Ikea. Men nu börjar vi fundera på om vi inte ska göra om så att pojkarna får ett sovrum och ett lekrum i stället för var sitt rum. Och då behöver vi lite andra möbler än om de ska ha kvar var sitt rum. Det får väl framtiden utvisa hur det blir, men just nu leker de mer i brosans rum än i sitt eget. Och de kanske sover bättre med sällskap. Det tål att tänkas på i alla fall.

Vardag igen?

Då var första jobbdagen efter jul-ledigheten avklarad. Måste erkänna att det faktiskt var lite skönt att få vara utan familjen ett par timmar, inga trotsiga pojkar att ta hänsyn till. Däremot blev det lite si och så med kafferasterna, dvs det blev inget fika med de andra, så jag tog dagens kafferanson vid skrivbordet.

Under jul-helgen fick jag reda på att ett par vänner som verkligen inte haft det lätt i bebis-verkstaden (utredningar, ivf, förstörda ägg m.m.) och som gett upp tanken om ett syskon till sitt barn har lyckats på egen hand och väntar tillökning i slutet av maj. Blev så glad när de berättade att jag fick tårar i ögonen. Jag vet flera som kämpat länge och fick till det under 2008, så det blev verkligen ett fruktbarhets år!

Nytt år, vinter väder

Det var två små tappra killar som var uppe i går kväll. S var väldigt förtjust i raketerna så länge de höll sig på avstånd, kom de för nära smällde det för mycket. S slocknade strax efter 22, A klarade 12 slaget med knapp marginal, 00.15 slocknade han.

Idag var det kallt och en massa rimfrost, så pojkarna har varit ute och rullat i "snön" och efter en stund tog vi faktiskt ut pulkorna. Vem har sagt att det måste finnas snö för att man ska kunna åka pulka, det går lika bra med rimfrost!

På eftermiddagen fick vi röjt i A's rum så att alla nya julklappar ska få plats. Ut åkte sådant han inte använder (kan tas fram igen) och sådant han vuxit ifrån (landar antagligen i S rum) samt att vi stuvade om lite grann. Kvar är att skaffa nya lådor till Brio-tåget och Duplo så att de kan ställas i TV-rummet så att båda pojkarna kommer åt det. Sen har vi länge pratat om att byta de vita Billy-hyllorna A har mot Ivar och jag skulle hemskt gärna tapetsera om. Den tapeten han har nu gör något konstigt med ljuset, allt blir skumt därinne.

Nu ska vi bara göra samma resa med S rum, hoppas bara vi får tummen ur får gjort det innan jul-lovet tar slut.