Så var det då dags att börja cykel-pendla till jobbet igen efter vinter-uppehållet. Har väntat på att morgontemperaturen ska bli tillräckligt hög, och det är den nu.
Cykel-turen till jobbet gick bra. På grund av rivningsarbete blev den lite annorlunda än vanligt. Istället för den lagom branta, breda, fina cykelbanan längs med huvudleden fick jag nu cykla ned för en brant, smal, delvis kullerstensbelagd back, men jag tog det lugnt och kom ner utan några större problem. Och efter som jag faktiskt kom upp och iväg i tid var det gott om plats i cykelgaraget på jobbet.
Blev dock lite fundersam när jag känd att benen ömmade när jag gick de 4 trapporna upp till min skrivplats, 7 km med elcykel borde jag väl klara av utan att få ont, eller? Men sedan kom jag på att gårdagen (annandagpåsk) ägnades åt att rensa ogräs i rabatterna och längs med samt mellan markstenen. Så att gå på ett Zumba-pass under lunchen var kanske inte det smartaste jag gjort.
Senare på eftermiddagen var det då dags att ta sig hemåt. Första biten gick bra, men när jag kom till den branta, smala, delvis kullerstensbelagda uppförsbacken fick jag inte till det med växlarna, så halvvägs upp fick jag kliva av cykeln och leda den. Cykeln i sig själv är tung, och med dubbla väskor (vanliga jobbväskan samt träningsväskan) på pakethållaren blev den inte lättare. Dessutom var det såpass motlut att promenad-funktionen inte orkade hjälpa till att driva cykeln. Var ganska trött när jag väl kom upp och kunde börja cykla igen.
Nu flöt det på ganska bra en stund, tills jag kommit ungefär halvvägs hem, då ena väskan bestämde sig för att hoppa av. Nu hade jag ju, tack och lov, som vanligt spänt fast väskorna med en så kallad bläckfisk, så jag fick tag i väskan innan den for i backen. Men det vara bara att stanna och fixa till det hela, och medan jag höll på med det fick jag ner något i halsen, så jag hostade mer eller mindre resten av cykelturen.
Nu kan det väl bara bli bättre?!?
