Min svåger N körde mig och pojkarna till flygplatsen. Incheckning av bagaget, säkerhetskontroll, lite mat i magen, passkontroll och sedan in i flygplanet.
A var lite orolig inför starten, det var ju ett tag sedan han flög, hösten 2010 närmare bestämt. Även S var lite bekymrad, men allt gick bra och väl uppe i luften var all oro som bortblåst.
Flygresan gick bra, jag hade oroat mig en del för det var första gången jag nyttjade Ryanair, och det är väl ingen underdrift direkt att påstå att deras rykte är något skamfilat, men allt gick utan problem. Landningen på Stansted däremot var den mest obehagliga jag upplevt, den var hård och kändes igenom hela ryggraden. H's tolkning när jag berättade om den var att man antagligen tappat bärkraften precis i landnings ögonblicket (tänk luftgrop) och därför tagit i såpass hårt.
Väl på marken igen började det långa köandet; först till tåget som tog oss till ankomsthallen sedan till pass- och gränskontrollen. När det väl var överstökat gick vi till stationen och tog Stansted express till London Liverpool station, därifrån med tunnelbanan till Victoria station och därifrån gick vi till lägenheten som skulle bli vårt hem under den närmsta veckan.
Planet landade på Stansted vid 14-tiden och vi var vid lägenheten vid 18-tiden. På det stora hela gick resan mycket bra, lite mycket syskontjafs på tåget till London, men annars skötte sig pojkarna exemplariskt och var jätte duktiga och tappra med att hjälpa till med väskorna.
Lägenheten var fin och ljus, låg på 6:e våningen av 7 och hade takterass och närmast granne var Channel 4. Den var väl inte riktigt anpassad till en familj, snarare två par, och den var varm, jätte varm, men inget som inte gick att lösa.
|
Vardagsrummet med Channel 4 i bakgrunden. |
|
Andra delen av vardagsrummet, som synes inte riktigt anpassat till en familj... |
|
Ena sovrummet. |
|
Takterassen, som löpte längs med tre av lägenhetens sidor, dock inte så här brett. |
Nu var det hög tid att få tag på något att äta, så det blev att gå iväg till McDonalds som inte låg allt för långt bort. På vägen tillbaks till lägenheten passade vi på att besöka vårt första turist attraktion: Westminister Chatedral. Stor och mäktig, men mörk, taket invändigt var svartmålat.
Tillslut anslöt även H till familjen. Han var redan i London på tjänsteresa, så han dök upp när arbetsdagen var slut. Eftersom även han behövde äta traskade vi tillbaks till McDonalds och på vägen hem passerade vi Tesco och handlade lite för kvällen och morgonen.
Kvällen avslutades med lite snacks framför första Harry Potter filmen.