Skolan

Det har varit en del fokus på skolan det senaste. En kollega berättade att rektorn på hennes barns skola bloggade i GP och det skrivs om skolan ur olika perspektiv på diverse olika bloggar. I dag vid fikat pratade vi betyg, betygssystem och annat skol-relaterat.

Tanken som slår mig är att det kanske är dags för (vissa) rektorer (och andra beslutsfattare med för den delen) att göra en prao i sin egen verksamhet för att se hur det fungerar ute i verkligheten, i klassrummen och på skolgården. Men till syvende och sist handlar det nog om pengar och om att den budget som skolorna har inte räcker till på långa vägar för någon. Och just det, det är ju supervalår i år. Ska bli spännande att se hur mycket valfläsk som dyker upp i den här frågan.

Och nej, jag kom inte i säng före 00:00, 00:30 blev det. Nytt försök i kväll...

Ambition

I kväll har jag som ambition att komma i säng före kl 00:00. Jag har 30 min på mig, tror knappast jag kommer att lyckas...

Surdegar

Håller på att beta av några surdegar på jobbet som jag har haft liggande ett tag. Det är motigt innan, jobbigt under tiden som jag håller på, men vilken skön känsla efteråt. YES!

När A var Matchens Knatte för ett par veckor sedan var den en fotograf som tog den här coola bilden:

A #99 som matchens knatte, han ledsagar #66 Patrik Dóza.
(Foto: Per Wiklund)

Måste erkänna att bilden får det att värma lite extra i mamma-hjärtat och jag känner mig stolt!
Känner mig även stolt över #17 som går bakom, det är min systerson.

Så illa kan det väl inte vara, eller...

Nu är handläggarna på försäkringskassan i blåsväder igen. Enligt Metro's löpsedel kräver de dödsdatum av cancersjuka för att betala ut sjukpenning, och naturligtvis ändras besluten när fallet uppmärksammas i media.

I senaste numret av Kollega, fackförbundet Unionens medlemstidning, listar man "10 jobb vi inte vill ha" och där hamnar handläggare på Försäkringskassan (eller A-kassan med för den delen) på en hedrande 2:a lats, endast slagen av flygvärdinna på Ryanair.
I motiveringen skriver man visserligen att orsaken är att man "tvingas förklara och försvara ett stelbent regelverk för förtvivlade och utsatta människor" och det poängteras särskilt att det inte är handläggarnas fel och att de inte förtjänar hot och elakheter.

Och det är så jag vill tro att det är, att majoriteten av handläggarna  är normala, vanliga människor med sunt förnuft, som tyvärr har fått i uppdrag att följa ett knasigt regelverk, och att de idioter som hamnar i pressen är undantagen. Det sägs att ca. 4% av befolkningen är psykopater, det är ca. 13000 anställda på försäkringskassan, alltså borde det jobba ungefär 520 psykopater där.

"En psykopat är med en enkel förklaring en person som saknar förmågan att känna empati med sin omgivning. En psykopat vet vad som är rätt och fel, men tycker att han står över de regler och normer som finns i samhället. Han saknar vad man normalt kallar samvete." (Hämtat från http://www.psykopat.se)

Tycker den förklaringen rimmar bra med de handläggare som, enligt min mening, fattar korkade beslut på försäkringskassan och hamnar i media. Men resten då, alla de 12480 personer som inte är psykopater enligt statistiken?

Jag har råkat på både bra och mindre bra handläggare genom åren, men jag vägrar att tro att alla är så korkade och imbiclla som media framställer dem, eller...

Bara sport, bara sport, bara massor ut av sport

... och då syftar jag inte på det precis avslutade vinter OS i Sotji.

Vi körde igång tidigt i lördags morse kl 8 - 9:30 med A's innebandyträning.
Klockan 14:45 skulle han vara på plats för Minilirarcupen - en inomhus cup i fotboll. Han var inte hemma förrän efter 18:30.Det var så nära att de gick vidare till slutspel, hade sista matchen i omgången slutat oavgjort hade de gått vidare på grund av att de inte hade någon förlust, men så blev inte fallet. Resultat: 0-0, 1-1 och 0-0.

Upp igen på söndag morgon, dock inte riktigt lika tidigt, för S's innebandyträning mellan 9 och 10:30.
Sedan hade A innebandymatch 13:30 med samling 12:45 (resultat 2-1) och nästa match 15:30 med samling 14:45, men den sista matchen hoppade vi, för den krockade med MASS-testen.

MASS-test är simklubbens klubbtävling som hålls 5 gånger per år. Och medan simtävlingen pågick hade S sin simskola. Tyvärr ingen plakett för A denna gången heller. Stiptiden för 25 m ryggsim är 28 s och denna gång simmade han på 29:52. Men han har en bra teknik, så med lite högre tempo borde det gå... Heja A!

A gör sig klar för start (bild från mobilen)

Och över alltihop hänger ångesten som ett orosmoln... jag är så less på denna oro som känns så verklig men är så ologisk. När jag är i ett skov har jag bra, fungerande verktyg jag kan använda, men de kostar så mycket i kraft och energi, kan inte släppa fokusen det minsta, för då tar fel tankar över. Är så less på detta!

Gäsp

Jag måste verkligen få tummen ur och komma i säng på kvällarna, är så trött att jag känner mig vimmelkantig. Att det ska vara så svårt att ta sig i kragen och gå iväg och göra sig iordning, jag fattar det bara inte.

Bra minne, men kort

Tidigare i kväll hade jag en tanke om något jag skulle skriva här på bloggen, men då fanns det ingen tid.
Nu när jag har tid kommer jag inte ihåg vad det var.
Typiskt!

Små barn och stora ord

Hade en liten incident på skolan i morse då jag lämnade S, vilket resulterade i att en av S's klasskamrater hotade mig, oss. En liten sketen 7-8 åring hotar mig, och indirekt mitt barn! Inte ok, inte på något sätt, och det sa jag klart och tydligt till barnet ifråga.

Ville inte lämna skolan utan att ha talat med någon av S's pedagoger, så när fröken L kom, som dessutom är S's mentor, bad jag att få prata med henne och talade om vad som hänt så sakligt jag bara kunde. Och jag måste säga att hon enligt mitt tycke agerade mycket förtroendeingivande och professionellt. Känns bra att veta om man någon gång i framtiden skulle hamna i den sitsen att man själv får ta emot ett dylikt samtal från skolan.

Tycker dock fortfarande att det är olustigt att det överhuvudtaget hänt, tur att jag var på en mycket bra och givande kurs under dagen så jag fick annat att tänka på. Tyvärr följdes kursen av årets lönesamtal... inte det roligaste jag vet. Men lönen i sig är ju kul!

Tillbaks till skolan på eftermiddagen för A's IUP-samtal (Individuell Utvecklings Plan). Mötet gick bra och inget vi inte redan visste kom fram, skönt.

Känns verkligen som jag är nere i en svacka just nu, och dagens grå-tunga skyar gör ju inte att det hela känns bättre.

En vanlig gråmulen tisdag

Allt känns så motigt just nu. Egentligen har jag bara lust att lägga mig i sängen och dra täcket över huvudet. Men på något förunderligt sätt så får man ork till att göra saker ändå. Jag menar, jag kommer upp varje morgon, kidsen kommer till skolan (sent, alldeles för sent visserligen, men de hinner få i sig frukosten på fritids innan lektionerna drar igång). Vi har rena kläder och mat på bordet. Några damråttor bor det allt här och där, men jag tror knappast att det är värre hos oss än hos någon annan. Räkningarna blir betalda och blommorna får vatten.

Det är väl snarare så att det inte finns en tillstymmelse till ork för det där lilla extra.

Söndag

Ingen favorit dag idag.
Det blåser, mycket, soptunnorna är snart på rymmen ute på vändplanen utanför huset.
H och S är på innebandycup.
Jag och A har gjort läxor och förberett inför hans utvecklingssamtal i morgon.
Snart ska vi äta lite sen väntar innebandymatchen mellan Pixbo Wallenstam IBK's herrar och IBK Dalen, där A och hans lag ska vara matchens knattar.

Att vara matchens knattar innebär att de är medlöpare till var sin Pixbospelare och springer in på planen till hög häftig musik genom rök och discoljus innan matchstart samt att de agerar pausunderhållning genom att spela match.

Jag själv är sådär intresserad och road av innebandy, men vad gör man inte för sina små hjärtan?

När innebandy jippot är över är det bara att åka hem och ta emot kvällens besök som består av några få ur vår omsorgsgrupp.

Snipp snapp snut så tog den dagen slut...

I-lands problem

Ibland blir jag bara så trött och matt på allt och alla och får sådan lust att bara rymma min väg, bort, långt bort, bort från allt och alla. Men varenda gång faller det på att jag inte kan komma på något bra ställe att rymma till. Vilka problem jag har att tampas med, får väl vara väldigt glad och tacksam så länge det inte är värre än så.

Valentine

Fredag, alla hjärtans dag, premiär på bio - Lego filmen i 3D. Än så länge har dagen varit helt ok. I kväll är det final i På spåret och lite fredagsmys kanske?

Det har varit en hel del skriverier om idrott det senaste, om allt ont och gott som finns inom idrotten. Jag är tacksam för att pojkarna verkar ha hamnat hos tränare och ledare med, enligt mig, sunda tankar och värderingar. Blir ledsen då jag läser brevet från hockytränaren som cirkulerar i tidningar och sociala medier. Hoppas verkligen inte att jag som förälder till idrottande barn beter mig på det viset.

Hur svårt kan det va?

Läste i GP att studenterna klagade på att det fanns misstänkt mögel i en av skolans matsalar. Jätte trist om det är så. Men det som fick mig att reagera var kommentaren från en av de ansvariga: Det hade hon inte hört talas om, ingen hade larmat, ingen anmälan hade gjorts.

Så då undrar jag: tror folk i allmänhet att saker blir fixade och lagade om man inte berättar för dem som är ansvariga att det finns något att fixa och/eller laga? Man ser ett problem, konstaterar att inget händer, blir arg och vänder sig till GP, för man tror att de ansvariga struntar i problemet fastän det kanske i själva verket är så att inge bemödat sig att berätta att problemet existerar.

Samma sak händer på jobbet hela tiden. Skrivaren funkar inte. Vad gör man? Jo, man skiter i det och går vidare till nästa. Stopp i toaletten? Samma sak, går vidare till nästa. Trasig kaffeautomat? Samma sak igen, strunt i det och gå vidare till nästa. Osv osv.

Sen är det ett himla gnäll kring fikabord och i matsalen om allt som inte fungerar. Men hur ska de som kan fixa och laga få en möjlighet att göra sitt jobb om ingen meddelar dem att det finns saker som är trasiga och inte fungerar? Tankeläsning?

Är det däremot så att man har sagt till, och sagt till igen, och igen och inget händer, då kan man gå vidare till GP eller någon annan tidning eller TV med för den delen, för då är det någon som missköter sitt jobb.

Sträck ut en hand

Det känns bra att hjälpa andra. Jag brukar till exempel köpa tidningen Faktum, för jag tror på hjälp till självhjälp. Det är även därför jag tycker iden med mikrolån är så smart. Jag brukar även skänka pengar till olika typer av organisationer, för jag tror och hoppas att de kan göra någon nytta här i världen, oavsett om det gäller generella eller mer specifika ändamål.

Då tycker jag det är svårare med mer konkret, specifik hjälp. Tyvärr är det ofta så att den hjälp man erbjuder sina medmänniskor bara blir en mening i förbifarten, ett meddelande i cyber space. Och när man ber om hjälp blir det ofta samma resultat. Man menar väl men det är svårt att gå från ord till handling.

Därför har jag slutat att slentrianmässigt erbjuda min hjälp till höger och vänster, för det blir oftast inte något utav det. Istället försöker jag hitta de tillfällen då jag kan sträck ut min hjälpande hand och verkligen stå för den hjälpen jag erbjuder.
Ett exempel: istället för att säga att jag kan hjälpa att flytta, vilket oftast inte blir av då tid är en bristvara för mig, erbjuder jag mig att låna ut min flyttlådor.

Och visst känns det extra bra i kropp och själ när man faktiskt kan hjälpa en medmänniska. Det som för en givare av hjälpen, oavsett vad det gäller, inte känns som en speciellt stor insats/uppoffring kanske för mottagaren är allt just då.

Och hjälpen behöver inte alltid vara så storslagen, fantastisk och påkostad, eller handla om ekonomi och pengar, även om ekonomisk hjälp/stöttning kan vara nog så viktig för den som är i behov av den och inte speciellt ansträngande/svår för den som har sin ekonomi på det torra och lite till. Det skulle kunna röra sig om att vara en extra hand, en axel att luta sig mot, att låna ut ett öra för att någon ska kunna lätta sitt hjärta eller be om råd, barnvakts hjälp, låna ut saker/prylar, agera smakråd etc.

Det finns så många olika sätt att hjälpa en medmänniska, det viktiga tycker jag är att man utgår från sin egen förmåga och möjlighet när man sträcker ut sin hjälpande hand och att man gör det utan baktanke.

Kort jobbvecka

I går kväll var ryggontet i princip borta, så dröm om min förvåning när jag vaknade i morse med värre ryggont än igår. Vad är detta för något. Dags att investera i ny säng och/eller nya kuddar? Ska bli spännande (eller inte) att se hur det är i morgon bitti.

Nu har jag i alla fall jobbat klart för denna veckan, ska ha sportlov med pojkarna resten av veckan, får se vad vi ska hitta på.

Måndag

Vaknade i morse med ryggont. Jag har väldigt sällan ont i ryggen, så jag var lite förvånad. Dessutom var det på ett ställe jag aldrig haft ont i förut, nämligen området nedanför skulderbladen men ovanför  korsryggen/ländryggen. Hur skumt som helst. Har en gammal förslitningsskada i ena skulderbladet som går upp ibland om jag inte är försiktig, sen kan jag ha ont i korsryggen/ländryggen, men området däremellan, har jag aldrig haft ont i tidigare. Mysko.

När jag sedan dessutom kom fram till jobbet och insåg att datorn stod kvar hemma i hallen, höll jag på att ge upp. Ingen bra start på veckan, men å andra sidan kan det ju bara gå åt ett håll och bli bättre, eller...

+1

Så har man lagt till ytterligare ett år av livserfarenhet till sitt gedigna bibliotek av visdom.
Just nu tycker jag att det ät jobbigt att fylla år, inte själva födelsedagen och firandet som sådant, jag har bara så rysligt svårt att inse att de antal år som förknippas med min ålder verkligen tillhör mig. Jag menar, så gammal kan jag väl ändå inte ha hunnit att bli... eller? Att vara född -68 känns inte in närheten av lika illa som att vara (kan knappt skriva det) 46. Ryser.

Hur gick det till? Hur har alla dessa år hunnit passera? Vad har jag gjort och uträttat under alla dessa år? Det är inte för intet underrubriken till bloggen är " Mina tankar och funderingar om livet - det där som pågår medan jag har fullt upp att göra annat", för det är så jag känner. Dagar kommer och dagar går, men vad gör jag med dem?

Dags för nästa livskris?

Hade en vid 25, så det kanske är läge nu när jag närmar mig det dubbla...

Och förresten, +1 passar också bra på fortsättningen om bilen. I går när H och A kom hem från innebandyträningen, så gick framdörren på passagerarsidan sönder så den gick inte att stänga. Det var en bult eller liknande som gick av. Kanske dags att bita i det sura äpplet och kasta pärlor för svinen och investera i en ny bil...

TGIF

Idag har det varit ömsom vin ömsom vatten.

Bilen blev klar idag och kostade många sköna tusenlappar att lösa ut. Det var någon styrbox eller något som var orsaken till haveriet.

Fick bokat tid för översyn av A's klarinett, och jag fick den gratis enligt köpekontraktet trots att jag var en dag för sen, men jag kontaktade dem i måndags via deras hemsida, så det var den dagen de räknade.

H bokade hyrbil inför kommande fjällresa (vågar inte lite på vår Volvo, och Renaulten är lite för liten för en långresa), synd bara att han bokade en vecka försent, tur att vi upptäckte det så han kunde boka  om och boka rätt.

Hela jobb-eftermiddagen har gått åt till att rätta fel, tråkigt att göra om jobb, kul ändå att det visar sig att resultatet blev bättre efter rättningen, det är inte alltid det blir så i mitt jobb.

Och nu ska jag fira helg!

Torsdag utan ridning - igen

Torsdag, men ingen ridning för mig, inte denna veckan heller. Har inte ridit sedan innan jul...
Eftersom livet är lite körigt just nu beslutade jag i går att ta time-out från ridningen till mitten av mars, då jag hoppas att vara på banan igen.

Tycker att det är det enda jag skriver och pratar om.
"Det är lite mycket just nu".
"Huvudet upp och fötterna ner".

Lite för mycket på jobbet för både mig och H, H's tjänsteresor och lite allmänt strul hemma och runt omkring blir ihop på lite för mycket för mig, där av allt detta tjat. Var för sig hade det inte varit några större problem, men sammantaget blir det för mycket, på tok för mycket, och då tycker jag att det är bättre att jag tar det lite lugnare där jag kan så jag mäktar med det jag måste. Rätt eller fel, vad vet jag, nu känner jag att jag hinner andas lite i alla fall.

Onsdag

Fy, har frossa på grund av trötthet, inte bra. Borde försöka komma i säng i tid på kvällarna.
Börjar känna av magen också, inte bra. Lite för mycket nu.

Och allt runt omkring rasar:

• bilen tvärdog och är på verkstaden, igen, andra gången detta året
• vredet till skotorken gick sönder, så nu får man stänga av genom att dra ur sladden. Gäller att inte glömma den över natten...
• glödlampor slocknar både här och där och titt som tätt
• ...

Och raser det inte strular det på något sätt. Känns som om 2014 inte är mitt/vårt år. Men som min rumskamrat sa när jag beklagade mig på jobbet:

Med en sådan start kan det ju bara bli bättre!

Mail

Jag har någon gång skickat mail från min hem-mail till min avdelningschef (hon har varit min närmsta chef) angående sjukfrånvaro, VAB eller liknande. Sedan dess, och senast idag, råkar alla hennes mail från mobilen hamna hemma istället för på jobbet.

Så nu har jag skickat henne ett mail att hon kanske ska radera min hem-mail så att mailen hamnar rätt, någon gång kan det ju vara något viktigt...

Slutlistat

Oj då, listan tog visst slut. Det har varit riktigt skönt att ha en lista och följa och slippa tänka själv ett tag, men nu så är det på't igen. Tror dock att det kommer att bli lite glesare med inlägg framöver.