Är hemma och vabbar idag. A mådde lite obestämbart småkymigt i morse så efter mycket om och men beslöt vi oss för att han fick stanna hemma.
Tycker det är lite svårt det där med obestämbart sjuka barn. Feber, ont i halsen, magsjuka, inga problem, det är lätt-diagnostiserat, och självklart ska de vara hemma då, men det här när de säger att de känner sig konstiga, har diffusa symtom, det tycker jag är jätte svårt.
Det kan ju vara något på gång, men magen kan ju krångla utan att det för den saken skulle är något "sjukligt", det kan även vara oro över något eller så är det helt enkelt så att det behövs en time out (det har varit lite mycket i september).
Svårt är det i alla fall, och jag skulle få fruktansvärt dåligt samvete om jag skickat någon till skolan och det sedan visar sig att de är sjuka och behöver hämtas, men samtidigt tycker jag inte om att vara hemma med ett "friskt" barn; de kommer efter i skolan, och den som är hemma kommer efter på jobbet, samtidigt som det är ett visst ekonomisk bortfall.
Nu låter jag hemskt cynisk, som om jobb och pengar är viktigare än mina barn, men jag vill bara göra rätt för mig, på alla sätt, och föregå med gott exempel. Och som god förebild är jag på jobbet när jag är frisk och hemma när jag är sjuk. Och jag vill inte att "vara sjuk" ska bli ett "lätt" sätt att smita från det som är jobbigt och obehagligt, för på sikt kan det göra mer skada än nytta, och där pratar jag ur egen erfarenhet.
Och nu håller jag på att snurra i mig i ett evighets resonemang, så jag bara droppar ämnet här och nu.
Solen skiner från en klarblå himmel och luften ser så där härligt krispig ut som den bara kan göra på hösten. Man blir glad i själ och hjärta när man tittar ut!
|
Från A's träningsmatch i lördags, S's träning pågår i bakgrunden. |
|
Den krukan som står vid entrén, från idag. |
|
Den krukan som står vid garageuppfarten, från idag. |
|
Närområdet, från idag. |
|
Baksidan, från idag. |